Så, då var det klart!!!

Overkligt sen att i soligt höstväder få dricka te med en kvinna från södra Sudan på slottstrappan och prata om inbördeskriget som härjat landet i alla dessa år. Och att lyssna till hennes förhoppningar och farhågor inför folkomröstningen i februari.

Känner mig i alla fall glad att fått vara en liten, liten del i det stora och viktiga arbete som ADRA utför runt om i världen.

Funderar på litteratur. Kanske att jag precis tackat ja till en kurs i svensk arbetarlitteratur i Malmö till hösten och är glad att Susanna Alakoskis Svinalängorna är med på litteraturlistan och inte bara de gamla vanliga Ivar-Lo och Per-Anders, ni vet.

Eller så kan jag ju skriva om teknik och beklaga mig över att ha en jobbdator som jag inte har administratörsrättigheter till och därmed inte får ladda ner saker på. Inte ens Itunes vilket ställer till saker och ting i mitt nya Ipod-liv.

Eller varför inte om mina tågresor och hur man med Internet ombord – en väl använd stund, kan googla fram både namn, arbetsplats och intressen hos sina intet ont anande medresenärer. Varför? För att man kan!

Eller kanske något helt annat. Ja, vi får se vad det blir av det här.

Kanske ska börja med bloggens namn. Mohlin’s Middle East känns så…, så våren 2010.

I alla fall, detta blir det sista inlägget på den här bloggen. Vi började att skriva i januari 2008 och har sedan dess hunnit med 576 inlägg och fått omkring 950 kommentarer. Det har varit både terapi, jobb och nöje men framför allt har det varit så roligt att ta del av alla era kommentarer.

Nu väntar först två veckors semester i Skåne innan Marcus börjar jobba på Svenska Missionsrådet den 3 maj. Barnen börjar på förskola redan nu i maj och Sandra kommer att vara hemma fram till augusti då hon börjar sin tjänst på Engelska skolan i Jönköping.

Så, vad tänker vi på nu då? Tja, för att citera vår favoritpresident i det som måste räknas som bästa tv-serien någonsin, The West Wing, när han efter sju säsonger och åtta år vi makten lämnar Vita Huset i i sitt flygplan och får samma fråga:

”Tomorrow!”

Som sagt, väskorna håller på att packas och det rings ideligen på dörren av vänner som kommer för att säga hejdå. Det har varit många avsked de senaste dagarna och det känns förstås.

Men samtidigt, när vi tittar ut genom fönstret och ser sandstormen som viner utanför fönstret och allt skräp som virvlar runt i luften och den kvalmiga värmen som ligger som en blöt filt över allt och alla, så känns det ganska bra att nu lämna och styra kosan mot våren i Paris.

Vi kommer förstås sakna alla vänner någor oerhört men är inte lika säkra på att vi kommer att sakna Tanta lika oerhört, även om det varit ”hemma” de senaste åren.

Ok, om någon timme bär det av ner till Kairo med våra 250 kilo, sen en natt där för att klockan fyra i morgonbitti åka ut till flygplatsen. Sen väntar en heldag i Paris då bl.a. Notre Dame och Quartier Latin står på schemat och slutligen, framåt niosnåret på kvällen landar vi förhoppningsvis på Landvetter flygplats.

Men som sagt, vi återkommer med ett mer ordentligt farväl längre fram.

I dag var Marcus nere i Kairo och tråcklade med den Egyptiska byråkratins kvarnar för att får rätt stämplar på rätt papper så vi kan sälja vår bil. I morgon väntar sen några timmar på trafikmyndigheten här i Tanta och sen ska det vara ur världen. Förhoppningsvis.

I morgon ska vi också bege oss till skolan en sista gång där vi ska hålla lite tacktal i aulan för alla lärare. Sen skynda vidare till kontoret där Delta Ministries har lovat anordna lite festligheter för oss. Och sen slutligen skynda upp till Alexandria där vi ska göra vår sista jobbinsats här i Egypten. Ett treddagars seminarie om ledarskap.

Så nu blir det väl tyst här igen fram till söndag eller så. Men det är ju lika bra att ni vänjer er. För vem vet vad som händer med den här bloggen nästa vecka. Mohlin´s Småland låter inte lika häftigt, helt enkelt.

I dag var vi i alla fall i kyrkan för den årliga fisich-ätar-dagen. Ungefär som surströmming, så förstår ni kanske vad det handlar om. Och det var ju trevligt på alla sätt och vis.

Bland annat hittade vi den här mannen grillandes en fisk över öppen gaslåga och som enligt egen utsago gärna hjälpte sin fru i köket.

Saken är att vi nu bara har turistvisum och som turist får man inte äga en bil i Egypten, vilket gör det omöjligt för oss att sälja vår bil utan att samtidigt visa upp arbets- och uppehållstillstånd. Så imorgon väntar en ny låååång dag på Migration office i Tanta.

Och till slut. Vi får väldigt många mail fån nyfikna bloggläsare som undrar en och samma sak; hur ser egentligen vår väg hem från jobbet ut? Vi har grunnat på hur vi ska kunna svara på detta och bestämde oss igår för att helt sonika filma vår hemresa. Så varsågoda, fem minuter realtid Tanta.

I dag fick vi också veta att vår barnflicka och hennes kompis fått visum till Sverige så till Inez och Amos (och vår) stora glädje kommer de två veckor i juli.