Nio bröllop på en kväll

Ja, jisses vilken natt! Det blev inte ett bröllop. Det blev nio.

Första festlokalen vi kom till var fel. Vi smög oss in i oväsendet, närmade oss brudparet som satt på varsin tron och kände inte igen någon av dem. Vilket inte var konstigt då brudgummen var Mohamed Raouf fick vi höra.

I nästa festlokal var det Mohamed och Merwet som gifte sig. I tredje var det Mahmoud. I fjärde någon som hette Adel, femte var det Mohamed igen. Övriga namn försvann i techno-dunket som dränkte samtliga bröllop.

Till slut kom vi dock rätt och där framme på scenen stod Mohamed och dansade någon slags magdans med sin fru Heba. Och innan vi visste ordet av stod även vi uppe på scenen och dansade en lambada-limbo-linedance-blandning med Mohamed.

Efter ytterligare dans, fotograferande med bebisar och musiken dunkande i våra trumhinnor smög vi ut till friheten utanför och sedan snabbt hem till våra sovande kids.

Puh!

Mohamed och Heba

Oj, tre dagar sen senast. Ja, just nu är det ganska mycket med mycket. Men det får vi återkomma till.

Men nu först, Mohamed och Hebas bröllop om 25 minuter. Så på med kavajen och ut i vimlet.

Att kramas olika

Här kommer en väl genomtänkt analys av problemet med Egypten.

Problemet med Egypten är inte att folk kör som dårar. Att trafikregler ignoreras, långsamhet hånas och marginaler tänjs. Nej, detta är egentligen ett ganska hanterbart problem.

Vad som däremot inte är hanterbart är att bli utsatt för allt detta och sedan mötas av ett stort leende. Taxichauffören som tutar på dig, tränger sig förbi dig och gestikulerar åt dig avslutar alltid denna trafikmobbing på ett och samma sätt – med ett leende.

Hur ska man reagera på det? Just när man arbetat upp en irritation som är på väg att bubbla över i handgripligheter så får man detta leende kastat mot sig. Och hur kan manvara irriterad eller arg då?

Vilket i sin tur gör att taxichaufförens tutande, trängande och gestikulerande inte korrigeras med en utskällning utan endast bemöts med en förvirrad uppgivenhet. Balansen upprätthållen och tjuvnypen kan fortsätta på en annan gata.

Analysen är således, man kramas lite annorlunda i trafiken här jämfört med Sverige.

Envis som en…

…åsna, heter det ju. I brist på bättre idéer lägger vi idag ut en bild på våra kids.

Typiskt Haifa

I Mohlin´s Middle East´s serie Sångerskor-man-av-löjliga-skäl-inte-gillar-i-Egypten har vi idag kommit till den libanesiska sångerskan Haifa Wehbe.

I hennes sång Where is daddy sjunger hon nämligen ”where is my teddy bear and the Nubian monkey?”, vilket fått egyptens svarta minoritet att gå i taket. Tydligen var de inte så förtjusta i analogin.

Så nu får Beyonce maka på sig och ge plats till Haifa på Egyptens lista över sångerskor som ska undvikas att lyssnas till.

Bönevandring

Tillbaka i Tanta igen efter fyra konferensdagar uppe i Alexandria. Hektiska med roliga dagar men flera vänner som vi bara träffar under dessa konferenser.

I fredagskväll arrangerade vi en bönevandring för alla deltagare vilket var roligt. En bönevandring som fokuserade på behoven som finns i vårt samhälle och vårt ansvar att möta dessa behov.

En station handlade om barnkonventionen, en om miljön, en om fattigom, en om frälsningen, en om lika rättigheter och en om jämställdhet. Ni som är inne i den här svängen märker kanske att vi därmed bockat av flertalet av Sidas nyckelord för utveckling. Ja, kanske inte frälsningen då. Det är bara vår egen tro och teori att det är något ytterst väsentligt.

Nu väntar en spännande vecka med planering inför vårt kommande SET-seminarium på skolan om en vecka.

Mafish kåra sana illigay

Inez och Amos behjärtansvärda insats till trots så gick det inte. Egypten är borta från VM.

Enda positiva är väl att det inte blir något tutande, trummande eller skrålande ikväll. Men lite synd om dem tycker vi nog allt att det är.

Vi-känsla

Det är alltid fint det där med gemensamma fiender. Skapar liksom en så härlig vi-känsla. Och Egypten har haft en riktigt härlig vi-känsla hela november månad.

Det började med att artisten Beyonce kom och skulle spela på ett ställe nere vid Röda Havet. Helt plötsligt gick kristna och muslimer armkrok och menade att Beyonce var den Onde själv på grund av sina något sparsmakade scenkläder.

Men det var då. Nu hatar egypterna Algeriet och allt vad det landet står för. Särskilt ikväll när VM 2010 avgörs för Egyptens del på en stadium i Khartoum, Sudan.

Egypterna har blivit bindgalna och virar in sig i sina svart-röd-vita flaggor och skriker för allt vad de kan. En bilist vi såg idag hade till och med draperat hela vindrutan på sin bil med en flagga, vilket naturligtvis gjorde att han inte såg ett jota när han körde.

Men det gör liksom ingenting för vad man än hittar på ikväll så är ju algerierna superkorkade lantisar som inte vet vad som är fram eller bak på en fotboll.

Vi tror dock inte att Amos eller Inez riktigt vet vad Algeriet är men inte desto mindre passade de också på att heja fram Egypten. Dock innan matchen börjat eftersom de ska sova när det verkligen gäller.

 

 

Århundradets hjälte

Alltså, det är ju inte lätt att vara ödmjuk när man hyllas på detta sätt. Om ni undrar vem som måste vara århundradets viktigaste person, titta på det här klippet. Det tar kanske ett tag att ladda så hav tålamod.

Det är värt det! Se klippet HÄR!

Tipstack Oskar.

Tveksamt i Hjoggböle

I brist på annat så passar vi idag på att puffa för Blocket.

Man får ju ändå säga att sidan har ett stort genomslag. Vi har haft vår barnvagn ute där sedan i söndags. Och svaren har trillat in. Nu senast från någon i Estland som inte tycks bekymra sig över att Sverige trots allt är
450 000 km² stort.

Hade hon fortfarande velat se den om vi bott i Hjoggböle till exempel. Tveksamt.