Läste just i Times att egyptiska myndigheter inte längre undersöker grisarna i Kairo. De har istället beslutat visa framfötterna och ha ihjäl alla grisar istället. Således har de slaktat en si sådär 400.000 grisar enligt Times.
Svårt att säga när man inte är svinexpert, men nog känns det hela väldigt drastiskt. Nästan överilat. Eller?
Det här med pengar är ju en rolig grej. I Sverige är vi vana att inte skylta med våra löner hur som helst. Tjänar man för lite skäms man. Tjänar man för mycket skäms man. Lagom är ju som bekant bäst och helst pratar vi ju inte alls om pengar om vi kan undvika det.
Här är det inte riktigt så. I slutet av varje månad går alla lärare på skolan till ”banken”. Ett rum på skolan som med järnhand styrs av Amir, skolans Shylock. Här får alla sin lön i kontanter. Ofta är det ganska fullt med folk i ”banken” i slutet av månaden men detta hindrar inte Amir från att synligt och ljudligt räkna varje sedel som lärarna får i lön.
När Amir har räknat är det dags för läraren att räkna och när läraren har räknat är det således dags för nästa lärare i kön att få sin utbetalning. Och så fortsätter det tills alla vet vad alla har i lön. För det är inte så att alla har samma lön. Här är det högst individuell lönesättning som gäller och det vet alla.
Åtmnstone i slutet av varje månad.
I går fick vi höra en märklig sak på lunchen. För två veckor sedan var det en 17 årig kille som mördades utanför en kyrka här i Tanta. Polisen grep förövaren (som för övrigt också är 17 år) och han ska nu ställas inför rätta.
Nu visar det sig (om våra uppgiftslämnare har rätt) att offrets släktingar har makten att avgöra förövarens väl och ve. Antingen säger de ok till att han döms (i det här fallet troligtvis till ett långt fängelsestraff eller till och med dödsstraff) eller så kan offrets far helt enkelt benåda förövaren på stående fot och han går då helt fri.
Detta föranledde en stor diskussion på lunchen då de flesta här tycker att detta är höjdpunkten av salamonisk rättvisa. Själva var vi lite fundersamma. Ska verkligen en människas liv (oavsett brott) kunna avgöras av en instinktiv ryggmärgsreflex hos offrets anhöriga vilka troligtvis i de flesta fallen är förblindade av sorg och vrede och, kanske, hämndbegär.
Och är det rätt mot offrets far att ge honom den möjligheten? Är det rätt att lägga ett sådant ansvar på honom? Och vad händer om ett, tre eller fem år när känslorna lagt sig och pappan ångrar sig?
Summa summarum alltså. Vi må kanske inte alltid dela våra egyptiska vänners åsikter och idéer om allt men oj vilka roliga lunchdiskussioner vi har.
Ett varningens ord till alla er kackerlackor som (mot förmodan får man kanske anta) både kan läsa och är uppkopplade. Vi har nu krossat, dödat, mosat och förnedrat den första av er i år. Och detta är bara den första i en lång rad av kackerlackor som kommer att krossas, dödas, mosas och förnedras i vårt hus i sommar, såvida ni inte…
…håller er borta!!!
Sin ringa ålder till trots har Amos idag bestämt sig för att lägga allt i Guds händer. Han är nämligen numera en ytterst frekvent användare av det mycket arabiska uttrycket Inshalla (Om Gud vill).
Ibland blir man lite extra lycklig. Vi spenderade förmiddagen på kontoret i skolan. Och medan vi satt där och pulade med vårt kom lärare efter lärare, slog sig ned och pratade med oss.
Roligast var det att prata med Bolous, Iman och Mina. De påstod sig vara laddade och inspirerade av våra metoder och ville nu bolla idéer om diverse aktiviteter för att utveckla undervisningen i skolan. Konversationsklasser. Filmklasser. Praktiskt arbete.
På måndag har vi första träffen tillsammans för att se hur vi kan få detta att hända. Yes!!! Here we go!!!
Vi har en bra nyhet. Och en dålig. Vi tar den bra nyheten först.
Saken är den att vi har länge väntat på att någon vänlig människa där ute ska skicka oss en inbjudan till att ladda hem Spotify. Det är tydligen det enda sättet att få tillgång till programmet – att bli inbjuden av någon som redan har det.
Så vi har alltså bidat vår tid i väntan på att den där magiska inbjudan skulle dimpa ner i inkorgen. Och oj som vi har väntat. Vi har svettiga rusat hem från kontoret för att kolla e-posten. Vi har övergivit Amos mitt i blöjbyten när vi hört ett pling från datorn. Vi har släpat med oss datorn genom öknar och berg för att ständigt finnas redo om inbjudan skulle komma.
Och idag kom inbjudan äntligen. Det var den bra nyheten.
Den dåliga nyheten ser ni nedan.
Tack ändå, Mattias!
Man skulle kunna tro att ett muslimskt land som Egypten vore det säkraste stället att vara på i dessa tider med härjande svininfluensa.
I koranen finns det nämligen ett uttryckligt förbud mot ”svinets kött” varför grisar är en relativt ovanlig syn här.
Nu visar det sig dock att myndigheterna här som bäst undersöker 350 000 grisar i Kairo. Varför i hela friden finns det 350.000 grisar i Kairo?
Kanske bäst vi håller oss i Tanta den närmaste tiden.
Klockan är 18.52 här i Egypten och bloggstatistiken är minst sagt blygsam so far. Hrm, kan det ha något med kombinationen lördag och supervackert vårväder i Sverige att göra?
Eller går det djupare än så?
Lugn hemmakväll med Ridley Scotts film Body of Lies på datorn. Usel film med tankeväckande slutreplik som kläcks av den cyniske CIA-chefen spelad av Russel Crowe.
”Nobody likes the Middle East, buddy. There’s nothing here to like.”
Tja, vi gillar Mellan Östern och det av en mängd anledningar. Inte minst lukten av vattenpipa i ens lägenhet en tidig torsdagsmorgon.
