Det är märkligt det där med barn. De har en förunderlig förmåga att stöka ner. Att dra fram. Att välta ut. Att plocka isär. Det är liksom aldrig riktigt städat när man har barn. Alltid något framme och så fort man plockat in det som ligger framme så åker något annat fram. Ett Sisyfosarbete av rang.
Men så fick vi den mest briljanta idén idag. Om det nu är barnen som är orsaken till stöket, varför inte städa undan dem istället för stöket? Va! Då blir det ju inte mer stök. Superbra!
Det händer emellanåt att vi känner oss som Göran Persson här i Egypten. Ni vet, alltid ensam. Aldrig ensam. Å ena sidan betraktade hela tiden. Å andra sidan oförstående betraktande hela tiden. Hängde ni med på det?
Hur som, i dag hade vi en sådan surrealistisk upplevelse. Rektorn på skolan kom över i kväll för att vi gemensamt skulle gå igenom några enkäter som skulle ut till personalen. Och så kommer hon, börjar läsa upp en mängd vitt skilda frågor om vitt skilda ämnen med betoning på (i våra öron) de märkligaste saker. T.ex. om kan man lita på människorna i kontrollrummet? Och hur har personerna i kontrollrummet fått sina tjänster?
Vad är detta för kontrollrum? Och vilka är dessa människor? Finns de bara på moderskeppet eller har varje rymdfarkost ett kontrollrum?
Till slut förstod hon nog att vi inte riktigt hängde med så hon bad oss titta på frågorna och kanske tydliggöra dem något. Sen gick hon och lämnade ett stort frågetecken efter sig.
Ni vet väl att det är Earth Hour idag. Här har timmen precis slutat och i Sverige precis börjat så vi utgår från att ingen där hemma i Svedala läser bloggen just nu.
Hur som helst, det här med Earth Hour är inte en så värst stor grej här i Egypten. De släckte visst ner pyramiderna men inte mycket mer. Och i Tanta, ja det ska vi inte tala om. Ingenting alls!
Så vi tog saken i egna händer och gjorde en, om vi får säga det själva, en riktigt mäktig manifestation mitt i Nildeltat. Ja, detta har nog inte lämnat någon oberörd. Titta och häpna.
I dag har vi vallat turister i Tanta. Vi tog en morgonpromenad ner till fruktmarknaden och höll knappt på att komma därifrån. Inte så mycket för alla försäljare som för det faktum att Kenneth och Astrid skulle dokumentera allt som kom i deras väg. Vilket var ganska mycket.
Det är kul med besök. Man ser liksom stan med nya ögon igen.
I dag var vi på Tanta Zoo. En alltid lika miserabel upplevelse då man lider med de stackars aporna, strutsarna, kamelerna och getterna som håller på att bli bindgalna i sina små inhägnader. Likväl är det ett andningshål i Tantas stress och jäkt.
Om det inte vore för…
Vi kan i dag presentera ett unikt bildmaterial som visar hur Sandra i dag blir överfallen på Tanta Zoo. Inte av något stackars vanvårdat djur utan av en galen mobb av barn som högljutt och påträngade kräver svaret på en enda fråga; ”What’s your name?”
Precis när vi kommit över sorgen att nästa Fettisdag är ett helt år bort så kommer nästa stora högtid – Våffeldagen. Äntligen!!! Och även detta firade vi på erforderligt sätt.
Först for Marcus till Kairo och hämtade Sandras morbror Kenneth med hans Astrid. Mycket trevligt! Till på köpet landade de en halvtimme före utsatt tid så det blev inte ens tid för en kaffe på flygplatsen för Marcus. Mycket bra!
Och sen for vi hem och åt upp Sandras nygräddade våfflor med färska jordgubbar. Vi var lite fundersamma om inte Kenneth och Astrid skulle föredra falafel och humus men våfflorna verkade gå hem.
Den danska fysikern Nils Bohr lär en gång ha sagt; ”Blir man inte yr i huvudet av kvantmekanik har man inte förstått någonting.”
Vi skulle vilja byta ut ´kvantmekanik´mot ‘Egypten’.
Staden som vi bor i är egentligen dimensionerad för några hundratusen människor. I dag bor här närmare en miljon människor. Och eftersom staden inte får växa på bredden (där ska det odlas) så växer den på höjden i stället. Överallt är här människor och ibland orkar staden inte riktigt med.
Som idag. En avloppsledning under vår gata pallade inte trycket för allt kiss och bajs vilket resulterade i en liten sjö på vägen utanför vårt hus. Men ingen tycktes ta illa upp av detta. Det var business as usual. Bara att tuta och plöja sig igenom vattnet.
Vi vet inte, kanske att vi är lite mesiga, lite pytsförnäma (ett ord vi är helt ensamma om på google) och fina i kanten. Men nog är det väl ändå lite äckligt?
Tillbaka i Tanta efter några sköna dagar uppe i Alexandria tillsammans med kyrkoledare och ungdomar från hela Deltat. Det var tredje och sista seminariet med den här gruppen och det känns förstås lite sorgligt att det är så. Men Egypten är förvånansvärt litet och man brukar faktiskt springa på varandra då och då på konferenser och liknande.
När alla sagt hejdå till alla promenerade vi ner till stranden. Varmt i luften, kyligt från havet och en lång öde sandstrand som barnen gjorde sitt bästa för att med in i bilen hem.
Efter en förmiddag med Karlsson på taket, vattenkrig på balkongen, kojbyggande och makaroner och korv är Marcus med barn äntligen redo att hoppa in i bilen och åka till Alexandria.
I morgon väntar en heldag om kommunikation vilket ska bli roligt. Bland annat har vi tänkt visa Fjärilen i glaskupan. En oerhört rörande film om människans okuvliga vilja att kommunicera. Om ni inte sett den. Se den!!!
Och med tanke på att det är en fransk film är vi särskilt glada att vi hittade den med arabisk text. Annars hade det nog blivit si så där med kommunikationen efteråt.
I dag fick vi uppleva en liten repris av Marcus krock i somras. Om än en något mildare och lustigare variant.
Marcus hade stannat vid ett rödljus. En hastig blick i backspegeln och han ser ett åsneekipage komma mot bilen i full fart bakifrån. Åsnans ägare hoppar av vagnen, sliter i åsnans tyglar för att få den att stanna men försent. Sakta, saktare och…dunk. Åsnan kör huvudet rakt in i vår bagagelucka. Ja vad säger man, sånt händer inte varje dag.
Marcus visste inte riktig hur han skulle bete sig. Vad gör man om ens bil blir skallad av en åsna? Går man först ut och kollar hur åsnan mår? Och hur kollar man hur en åsna mår? Eller kollar man bagageluckan först? Eller låtsas man inte om det?
Nu körde dock ekipaget vidare ganska snabbt och det verkar som om både åsna och bagagelucka klarat sig utan men, men ändå… vilken dramatik!
För övrigt så har Marcus blivit gräsänkling för en natt. Sandra har åka till Alexandria för att medverka på ett seminarium och Marcus följer efter i morgon med barnen. Så blir det tyst på bloggen några dagar så vet ni varför.
