Efter snart en vecka i Egypten fullkomligt bubblar pappa Börje av intryck och upplevelser. Därför överlåter vi ikväll tangentbordet till Börje. Varsågod, ordet är ditt.
Börje: I dag har jag fått va med om en speciell tur med bil från Tanta till en förort i östra Kairo. Vi hade en bristfällig adress till en firma som lagar vattenkylare, vi frågade ett stort antal personer om vägen efter denna firma, men alla visade på olika håll. Så vi snurrade runt i ett bostadskvarter en lång tid. Till slut frågade vi en taxichaufför om han kunde köra före oss och visa vägen. Vi trodde då att det var något kvarter bort, men han drog iväg oss bort över en mil och in i ett bostadsområde hittade vi med hans hjälp ett litet kontor. Men det visade sig vara en administration och ingen reperationsverkstad. Men där träffade vi en vänlig egyptisk kille som fick stuva in sig i vår överfulla bil och med Amos i knät bar det sedan av till kvarteret där vi hade snurrat runt. Och där fann vi reperationsverkstaden och där fick vi byta vattenkylaren mot en ny. Sedan gjorde vi oss många nya upplevelser i Kairo, bland annat den berömda marknaden. Nä, det blir inget mer nu.
I dag fick vi en grundlig genomgång av vår bil. Eller grundlig och grundlig. Saken är den att vi länge saknat en försäkring på vår bil och med tanke på olycksstatistiken i det här landet (36 gånger större risk att man blir inblandad i en trafikolycka i Egypten jämfört med Europa), så känns en försäkring som något bra. Något man vill ha.
Så idag kom mannen från försäkringsbolaget. Inga blanketter att fylla i. Inga förtrycka formulär. Inga frågor om hur bilen står parkerad. Ingen frågor om hur långt vi kör per år. Inga frågor om försäkringspremie. Ingenting! Bara ett snabbt varv runt bilen. En notering på en skrynklig papperslapp att höger baklykta är sprucken och sen tack och hej.
Det enda man riktigt kan försäkra sig om här i landet är att ingenting riktigt blir som man förväntat sig. Inte heller bilförsäkringar.
Ack vilka trevliga dagar. I går när vi skulle äta kvällsmat kom Mary som arbetar på skolan hem till oss tillsammans med sin bror Michael. De hade ägnat natten åt att laga mat till oss, vilket vi tyckte var ett väldigt trevligt initiativ. Moloshia, machsi och rispudding bjöds det på. Allt väldigt typiskt Egypten.
I dag var vi i Alexandria där bland annat pappa Börje och broder Niklas sprang tiosekundersrundor på stranden. Varför undrar vi fortfarande. Kanske var det enkom för att denna lilla film skulle kunna bli till.
Borta bra men hemma bäst! Konstigt egentligen att man kan känna sig så hemma efter bara ett halvår. Men så är det. Utan åsnor på gatorna känner vi oss helt enkelt vilsa och förvirrade.
När vi landat i Kairo i går tog vi en taxi till ett gästhus i Moqattam (stadsdel i Kairo) där Sandras föräldrar, bror med fru och barn satt och väntade på oss. Marcus, Amos och bror Niklas tog bilen med all packning och körde upp till Tanta medan Sandra, mamma Lisbeth, pappa Börje och svägerskan Gunilla tog tåget.
Nu får vi se vad den här veckan kan ha att bjuda på.
Just nu sitter vi på Ataturk Airport i Istanbul och väntar på Egypt Air som ska ta oss till Kairo. Någonstans på samma flygplats sitter Caroline Jansson från Jönköping och väntar på sitt flyg till Amman i Jordanien.
Sista dagen med ljumma höstvindar.
Sista dagen med ordning och reda.
Sista dagen med ett fullt fungerande boende.
Sista dagen vi slipper tänka på vad vi ska laga för mat.
Sista dagen med gratis kaffe.
Sista dagen med någon annan som bäddar ens säng.
Sista dagen med tjugo rätter att välja mellan.
Sista dagen med utsikt över Samos.
Sista dagen i Turkiet.
I morgon bär det av hem till Egypten igen. Tack och lov!
Efter lunchen idag passade vi på att njuta lite av hotellets alla fem stjärnor. Första gången någonsin vi bor så här fint, så när Amos slänger sin mat på golvet i matsalen skäms vi lite extra.
Som en liten uppmuntran till er hemma i höstrusksverige skickar vi med en bild med utsikten från vår balkong. Kanske känns Jönköpings 9 grader lite lättare när ni vet hur skönt vi har det.
Sitter på hotellrummet och läser igenom gamla blogginlägg och märker till vår stigande förvåning att alla våra utlagda filmer från Tanta är försvunna. Spårlöst borta! Sen drar vi oss till minnes en artikel vi nyligen läst om Turkiet. Hur någon förolämpat deras landsfader Kemal Ataturk på Youtube och hur därför Internetsajten numera är bannlyst här i landet. Så kan det gå.
För övrigt kan vi andas ut lite idag. Vi har nu gjort vår del här på konferensen och är endast ansvariga för några energizers mellan sessionerna i morgon. Puh!
Innan dagens övningar hann vi med en liten tur ner till stadens centrum. Ett mysigt sådant med en fin hamn som barnen tycktes gilla, även om Amos må se lite tveksam ut.
Och skulle vi tröttna på Turkiet så ligger grekiska Samos bara två timmar bort med båt.
Så har vi anlänt till ett höstvackert Turkiet. Det första som slog oss när vi klev av planet i Izmir i morse var den lite kylslagna och klara luften. Åtminstone i jämförelse med Tanta.
Från flygplatsen åkte vi buss cirka tio mil söderut till ett hotell där vi kommer att tillbringa den närmaste veckan med möten och konferens. Fantastiskt landskap på vägen hit. Barrskog, höga berg och hela tiden det klarblå Egeiska havet vid sidan om.
Klockan är nu 13 och vi har just ätit lunch och ska nu använda eftermiddagen till att ta igen all sömn som vi inte fick i natt. Godnatt!
