Åter till fotografen

Egentligen hade vi tänkt skriva om dagens tur till Alexandria, men vi känner mycket starkt för att istället beskriva kvällens fotografiska aktivitet. Tydligen har vårt visum gått ut och vi måste nu förlänga det och då krävs det visst åtta foton var, vilket i sin tur kräver ett besök hos vår numer ökända kvartersfotograf. En man som tar sitt yrke på största allvar. Och aldrig är han nöjd med Marcus insats.

Eftersom han inte kan någon engelska blir det hela alltid lite som gäster med gester när han ska beskriva hur vi ska stå. Han gestikulerar, vi gissar, han tröttnar, kliver fram och tvingar våra armar, ben, huvud och rumpa till de mest märkliga poser. Sandra klara alltid det här galant medan Marcus oftast får fotografen att bekymrat skaka på sitt huvud och vifta ”nej, nej” med fingret.

Svårast av allt är dock att behålla den lilla gnutta värdighet man har kvar när Sandra ligger dubbel av skratt bakom alla lampor och skärmar och hånar sin mans modellförsök.

Aktiv dag

Aktiv dag här i Tanta. Vi har kanske inte berättat, men nu när hon ändå har tagit sig ända hit, tänkte vi passa på att dra lite nytta av mamma Kerstins 39 år som förskollärare och bad henne därför att hålla ett föredrag för skolans förskollärare. Omkring 30 lärare satt med i aulan när Kerstin pratade över ämnet ”The importance of play in pre school”. Leken som något viktigt för barnen. En ganska ny tanke här.

Efteråt hade vi lite olika workshops där lärarna bl.a. fick möjlighet att själva tillverka play-do lera samt fingerfärg. Också det en ny tanke här.

Och efter det var det möte för Sandra och Marcus med kyrkans söndagsskollärare varefter vi alla begav oss hem till några vänner i kyrkan som bestämt sig för att bjuda de nyanlända svenskarna på egyptiska läckerheter. ”Kokostrådar till efterrätt. Det var nog första gången”, sammanfattade pappa Sven-Gunnar besöket. 

Imorgon åker vi till havet.

Pusskalas i Tanta

Så har Marcus pappa Sven-Gunnar, mamma Kerstin och syster Maria landat på egyptisk mark. Trevligt, trevligt, tycker vi. Marcus åkte i går natt ner till Kairo och för att hämta dem på flygplatsen. 02.30 satte vi oss i bilen och for de 10 milen hem till Tanta och omkring fem i morse stupade vi alla i säng.

Och idag upptäckte vi Tanta. Ikväll tog vi en promenad i stans små gränder och hälsade på folk, fotograferade och sick sackade mellan alla bilar. En liten notering dock. Kerstin har alltid tyckt det här med att alla jämt och ständigt ska pussa på våra barn har varit om inte otrevligt så åtminstone rejält konstigt. Och vad var det första som hände ikväll. Jo, en gammal tandlös kvinna gav mamma Kerstin en rejäl puss på kinden. Welcome to Egypt!

Sand

Så har hösten kommit till Tanta vilket tydligen innebär fler sandstormar. I går var vi insvepta i en tjock sanddimma hela dagen. Sand i munnen. Sand i öronen. Sand i ögonen. Sand överallt.

Hycklare

Det här med Ramadan får oss att ideligen känna oss som ena riktiga hycklare. Att äta offentligt är det inte tal om, så när suget faller på får man allt göra det i smyg, vilket vi numer blivit ena riktiga hejare på.

Häromdagen satt vi nere i en klaustrofobiskt liten fotostudio och väntade på några ramar vi beställt. I väskan hade Sandra en påse non-stop, vilket vi plötsligt blev fruktansvärt sugna på. Eftersom vi var själva i affären halade vi upp påsen och tog en handfull var. Dock, innan vi hann få våra non-stop från handen till munnen, kom en annan expedit ut från ett närliggande rum och började småprata med oss.

Så där stod vi. Med näven full av non-stop som så sakteliga började smälta i händerna på oss samtidigt som vi så artigt och naturligt vi kunde försökte svara på expeditens alla nyfikna frågor.

Till slut fick vi nog. Så mitt i samtalet gjorde vi en plötslig 180 graders piruett samtidigt som vi böjde våra huvuden ner mot vår väska varpå vi nästintill obemärkt lyckades stoppa den smältande chokladsörjan i munnen.

Vi tyckte vi var oerhört smidiga, men antagligen förstod expediten precis vad vi gjorde. Men vi försökte i alla fall.

Mr. Abdallah

Mannen nedan heter Mr. Abdallah och arbetar som lärare i arabisk skrivstil här på skolan. Han går jämt och ständigt omkring och säger Allhamdulillha (Gud är god) till alla och envar.

Och vi nickar och håller med.

Tiggande dotter

Bilden nedan föreställer vår dotter Inez sekunderna efter hon tiggt sig till en pizzaslice från en utsvulten slöjbeklädd kvinna strax efter solens nedgång.

Senast den här kvinnan åt var troligtvis omkring fyratiden i morse. En si sådär 14 timmar sedan. Sedan dess har hon gnetat och tretat hela dagen, hungrat och uthärdat värmen och svetten bakom sin slöja. Framåt eftermiddagen, när hungern och irritationen satte in som värst, började hon kanske räkna timmarna, minuterna och, vem vet, kanske till och med sekunderna tills hon kunde åka till klubben, lyssna till böneutroparens klartecken och sedan långsamt och varsamt plocka fram dagens första måltid – en varm, utsökt pizzaslice. En tanke som hållit henne uppe hela dagen.

Och det är alltså just då som vår dotter lyckas tränga sig fram till bordet och med bedjande ögon beveka denna hungrande kvinna att ge sin pizzaslice till henne.

Och efter henne kom Amos. Som vanligt.

Six Golden Expectations

Produktiv dag i dag. Dels har vi fått rapporten om bokcirkeln färdig, dels har vi färdigställt rapporten om sommarens seminarier. Skönt att ha dem ur vägen. Sista rapporten blev hela 30 sidor, vilket kanske är i mesta laget, men då ingick det ganska mycket bilder och diagram.

En annan rolig nyhet är att sommarens seminarier nu börjar ge lite resultat. I lördags började höstterminen och skolans 3 000 elever möttes då för första gången någonsin av Al Salams nedskrivna regler. ”Six Golden Expectations” har vi kallat dem. Ett resultat av en övning där vi bett samtlig personal skriva ner sina önskeregler, vilka vi sedan sammanställt.

Skoj tycker vi. Vi får väl se vad eleverna tycker.

Göteborgsvarvet i Kairo

Att köra bil i Egypten vid 18 snåret just nu är ungefär som att springa Göteborgsvarvet. Det här med att fasta under Ramadan är något kollektivt, något man som muslim gör tillsammans med andra muslimer. Och när varje dags fasta bryts är därför också glädjen något man delar med varandra.

Folk går omkring på gatorna och delar ut dadlar och godsaker till förbipasserande. Och kör man bil (vilket vi gjorde i Kairo ikväll) så hoppar folk ut mitt framför bilen med en bricka full av plastmuggar och erbjuder en någon slags supersöt energidryck.

Enda skillnaden mot Göteborgsvarvet är att det lunkar man runt i 10 km/h (åtminstone Marcus) medan man här kör bil i 50  km/h. Inte lika lätt då att hinna förfriska sig vid vätskedepåerna.

Joggingtur

I dag har det varit mycket löpning för Marcus del. Halvsex i morse sprang Marcus och Boulos sin vanliga runda vilket förvisso är trevligt men har en tendens att bli mer promenad än jogging.

I kväll blev det dock lite mer löpning tillsammans med Benny. Lagom till att fastan bröts vid sexsnåret och stadens gator tömdes på bilar, folk och åsnor, snörade Marcus och Benny på sig joggingskorna och sprang ut. Lite skillnad mot att springa hemma i Hovslätt kanske, men ett bra sätt att se stan på.

Överallt satt folk och åt och hejade och skrek på blekfisarna som sprang gata upp och gata ned. En medelålders man började gnägga som en häst när vi sprang förbi och några barn sprang skrikande med några kvarter innan de gav upp. Och överallt folk som ville bjuda in till fatuur (måltiden vid slutet av dagen.)

Ack så trevligt. Väl hemma var duschen sönder som vanligt så det blev kallbad i barnens badbassäng. Annorlunda men uppfriskande.