Lift med hjärnkirurg

Söndag och  en ny arbetsvecka har börjat. Helgen tillbringade vi i Kairo. Eftersom bilen är på lagning fick vi ta tåget, till Inez stora glädje och förtjusning. Hon och Amos skrek; ”Tuut! Tuut! Tuut!” hela vägen ner till Kairo.

I går lördag skulle vi åka till Al Ahazar-parken. En liten oas i ett annat ganska kaotiskt Kairo. Dock hade vi lite svårt att få tag i en taxi, men då händer det som så ofta händer i Mellanöstern. En vänlig förbipasserande förbarmar sig över en.

I det här fallet var det Khaled som svängde in med sin stora stadsjeep och erbjöd oss skjuts. Vart än vi ville. Khaled var hjärnkirurg och tycktes ha två stora intressen. Att öka sin kunskap om Sverige samt att citera suror ur Koranen. En lågmäld, trevlig och belevad man som vi hade ett mycket intressant och civiliserat samtal med.

Det enda som kanske störde den djuplodande intellektuella diskussionen något var det ständiga skränandet från baksätet.
”Tuut! Tuut! Tuut!”
Lite genant kanske, men Inez och Amos tycktes ha roligt i alla fall.

Äntligen vinter

Det råder lite förvirring här. I natt ställde vi om till vintertid igen, men ingen tycks riktigt veta det. Vi fick höra det från en vän på skolan. Eftersom vi ska med ett tåg till Kairo nu på morgonen, känns sånt här ganska viktigt. Men när vi sen ringer runt för att kolla om det verkligen är så, är det som sagt ingen som riktigt vet.

Men så är det i alla fall. Och anledningen är Ramadan. Man vill skynda på mörkrets inbrott något och på så vis kunna sluta fastan en timme tidigare varje dag.

Dock betraktar en del länder detta som fusk med fastan, så Jordanien och Libanon skruvar som vanligt tillbaka sina klockor i slutet av oktober och Syrien i slutet av september.

Abu Treika-dadlar

Ramadan ligger och lurar runt hörnet och på måndag (möjligtvis tisdag beroende på månen) är det slut på ätandet för alla muslimer en månad framöver. Åtminstone under dagtid.

Här i Egypten är det tradition att fruktförsäljarna döper sina olika dadelsorter efter populära kändisar. Och ju populärare kändis, desto dyrare dadlar. Hur det där hänger ihop har vi dock inte riktigt förstått eftersom kändisens popularitet inte säger ett smack om dadlarnas kvalitet.

Hur som, årets dyraste Ramadandadlar heter i alla fall Abu Treika efter landets just nu popläraste fotbollsspelare. Drygt 20 kronor kilot får man betala för att frossa i Abu Treika-dadlar.

Men det kan det ju vara värt. Så duktig som han är. Och så här ser han ut, Abu Treika.

Hett

I går hade vi ett litet problem på vårt seminarie. Ett lyxproblem förvisso, men också lyxproblem är ju problem. Vår AC gick sönder. Poff sa det och så kom det ett litet rökmoln från kontakten. Och sen dröjde det ungefär tio minuter innan Marcus skjorta var genomblöt. Dels på grund av värmen men också på grund av stress eftersom ingen annan tycktes lida nämnvärt. Sandra satt och var sval som en januaridag och likaså våra egyptiska vänner. Och ju svalare de var desto mer tycktes Marcus svettas.

Men just när Marcus uttalat de förbjudna orden; ”Vi ställer in!”, kom AC-mannen och inom kort var allt som vanligt. I en kvart. Sen sa det poff igen och ett nytt rökmoln steg till väders. AC-mannen kom, såg och skakade på huvudet och menade att kontakten behövde bytas ut. Sen gick han.

Men då bet vi ihop, dunkade varandra i ryggen och peppade oss själva att fortsätta. Hettan var tryckande, fuktigheten hög och saknaden av vår AC stor. Men vi ställde inte in.

Kick off

I kväll var det kick off på skolan. Alla lärare är nu tillbaka efter sommaruppehållet och om några veckor kommer eleverna. Allt tillbaka till det normala alltså.

På kvällens kick off skulle vi alla leka, d.v.s. springa, hoppa, snurra och sparka. Särskilt kul därför att de flesta av skolans kvinnor kom i stilettklackar och dräkter med matchande handväskor. Inget spring, hopp, snurr eller spark där inte.

Vi var ansvariga för en av kvällens lekar. Skotsk julafton (ni vet den där man snurrar) med efterföljande bollbalansering på sked i mun. Dock tyckte vi så synd om de heltäcka kvinnorna som snurrade runt, runt på planen och sedan föll pladask i gruset, att vi på stående fot reducerade antalet obligatoriska snurrvarv från tio till fem. Men det blev inte mycket bättre för det. Skoj var det i alla fall.

Ps. Vi har lagt ut lite bilder från kvällen.

Första riktiga

Det här inlägget skulle egentligen handlat om ett superroligt seminarie som Marcus deltog på nere i Kairo i helgen. Men det gör det inte eftersom vi nu varit med om vår första riktiga bilolycka. En jobbig historia.

Marcus var i gåreftermiddag på väg hem från Kairo när föraren två bilar framför honom plötsligt ställer sig på bromsen, varpå bilen framför Marcus kör rakt in i honom så glaset flyger. Marcus hinner tack och lov bromsa och svänga undan men framskärmen på bilen hamnar ändå under bilen framför.

Då händer nästa sak. En bil bakom ser inte olyckan och kommer i full fart och kör in i vår bil. Allt flyger framåt, inklusive Marcus och bilen bakom blir mer eller mindre skrot. Tack och lov klarade sig alla i bilarna utan större skador. Och tack Gud att Inez och Amos inte var med i bilen.

Och sen. Alla hoppar ur sina bilar och börjar skälla, skrika och gorma allt vad de kan på varandra. Sen kommer polisen och börjar skälla, skrika och gorma på alla och envar varpå de samlar in allas körkort. Och mitt i allt står Marcus och fattar inget.

Och sen. Helt plötsligt började alla bjuda varandra på cigaretter, förutom Marcus som inte hade några att bjuda på. Man börjar nu göra upp i godo eftersom ingen egentligen vill blanda in polisen. Marcus byter däck höger fram, drar bort en skärm som fastnat under höger bakdäck, surrar bagageluckan som inte går att stänga längre och får sedan ett ok från polisen att köra. All trafik på ringleden stoppades och Marcus hade alla fem filer för sig själv. Vilket behövdes chockad som han var.

Tack och lov kom som sagt ingen till skada. Så här ett dygn senare har Marcus lite ont i nacke och rygg men enligt vår sjukgymnastvän i Sverige beror det troligen på att han spände sig vid olyckstillfället.
Och så är det nog. Får vi hoppas. Och be.

Vår vardag

 

OS för oss

Det här är OS för oss. Hur vi än vrider och vänder på Internet så kommer alltid samma meddelande upp. Att vi inte uppfyller de geografiska kraven för att få se Internetsändningen. Till och med SVT 24 har slutat sända över Internet så länge OS pågår.

Att vi inte skulle hitta rätt arabisk kanal på tv:n visste vi, men Internet… Där ska ju allt finnas.

Förklara och rita

Slutet närmar sig så sakteliga. Nu återstår två veckor med seminarier innan vi kan pusta ut lite. I dag hade vi en rolig övning med engelsklärarna på skolan. Två och två satte de sig i en cirkel med ryggen emot varandra, varpå en av dem fick en bild som han sedan skulle förklara för sin kollega. Denna skulle sedan rita av bilden så gott han kunde enligt sin väns instruktioner. Enkel men rolig övning i att prata engelska.

Utpressade

Vi har hamnat i ett litet bryderi här i Egypten. Vi är nämligen utpressade – av vår fastighetsskötare. Saken är den att vi vid ett tillfälle anlitade hans fru att städa vår lägenhet. Tyvärr var hon både dyr och slarvig så vi blev rekommenderade en annan städerska som vi anlitade. Hon heter Saha och vi är supernöjda.

Dock gillade inte fastighetsskötarens fru detta, så idag när vi skulle få städat stängde hon helt sonika av vattnet till vår lägenhet. Häftig ordväxling utbröt mellan vår nya städerska och vår gamla och till slut tvingades Saha att hämta vatten från grannen en trappa ner.

När vi kom hem från jobbet var vattnet fortfarande avstängt, varpå Sandra tågade ner till fastighetsskötaren, som sa att det var så i hela huset. En minut senare kom vårt vatten tillbaka.

Nog har vi hört att vattenbrist kommer att vara nästa stora orsak till krig här i världen, men att det skulle komma så nära inpå trodde vi väl inte. Vi antar att fortsättning följer på detta drama.