Färgresan

Håller just på att läsa Margareta Mörlings bok ”Färgresan” om hennes 13 år i Egypten. Minst sagt fascinerande och lärorik. Kan ju exempelvis vara bra att veta att ju högre status man har i samhället desto större rätt har man att komma sent till möten, bjudningar eller arbete. Och vill man bjuda hem en egyptier bör man inte bara fråga en gång, helst ska man fråga flera gånger och insistera eftersom alla samtal alltid bör avslutas med frasen itfaddal zurruna, vilket ungefär betyder ”varsågod kom och hälsa på”.Ungefär som vi som alltid inleder ett samtal med att fråga hur det mås, utan att egentligen mena så mycket med det. Intressant!

Äntligen…

Så är vi efter mycket om och men ägare till en ny Pentax K100 DS och vi tackar Stefan Runesson för bästa möjliga service på Scandinavian Photo.
Egypten måste ju dokumenteras och nu har vi alla möjligheter att göra detta. Utrustningen finns, nu väntar bara motiven.

Lättare och lättare

Vi nämnde i ett tidigare inlägg hur svårt vi har för att slänga saker. Det är en sanning med modifikation. Vi har svårt att slänga böcker. Allt annat går hur lätt som helst att skiljas från. Och inte bara det, för varje kilo som slängs känner man sig också som en friare och lättare person.  
Så efter fyra vändor till sortergården idag känner åtminstone jag mig som en ny, fräsch och bättre människa. Åtskilliga kilon lättare.

Ps. Knappt sex veckor kvar nu. 

Första inlägget landat

Så har det landat, första kommentaren till Mohlin’s blogg och vi tackar familjen Jawerth-Gorgis så allra ödmjukast. Utöver denna fantastiska händelse kan vi även rapportera att allt formellt pappersarbete inför vår tjänstgöring i främmande land nu är i hamn. Det är väl bara en signatur som fattas…I morgon väntar så en effektiv packdag. Vi ligger lite efter Sandras välorganiserad schema, så i morgon måste vi leverera. Tyvärr blir det väl så att vi kommer att fira Amos ettårsdag nästa tisdag i ett fullständigt utblåst hus, sittandes i ring på golvet med levande ljus och och sjunga sånger som ekar genom de tomma gångarna och öde rummen. 

Framåt, framåt…

Så är de sista tekniska förberedelserna inför resan gjorda – svärfar har lärt sig Skype och för det mesta hänger webbkameran med också. Vad är det man säger, att fela är mänskligt men för att riktigt trassla till det krävs en dator. Men, vad gör man inte för att följa sina kära barnbarns utveckling och framsteg 340 mil bort.

Svårt att slänga

Kan någon berätta för mig varför det är så svårt att slänga böcker. Flytt efter flytt släpar man runt på samma gamla Leon Uris, Jan Guillou, Isac Bevis Singer, John Grisham och allsköns annan bråte som man vet att man aldrig, aldrig, aldrig mer kommer att läsa. Det var länge sedan de miste sin plats bland bokhyllans kanon och har de senaste åren gömts undan i lådor långt nere i förrådet. Men så kommer flytten och den här gången ska de bara slängas tänker man. Man håller dem i handen, bär dem till soptunnan, klämmer lite på dem, slår upp en sida på måfå och, ja just det, bär tillbaka dem och tänker att de gör ju ingen skada i sina lådor. De får hänga med lite till. Och var förresten inte den där Grisham-boken ändå ganska bra? Och har inte Singer fått Nobelpriset?    Ack ja, men med till Egypten ska de i alla fall inte. Tror jag…

Nya tider stundar

Ja, som rubriken antyder är det nya tider på gång hos familjen Mohlin. Vi ligger i startgroparna för att fara ut till Orienten och under två års tid arbeta som lärare i en blomstrande liten oas i norra Egypten vid namn Tanta. Tanken med det här exhibitionistiska bloggförsöket är att bjuda er kära läsare på några glimtar från vår vardag. Ni som av en händelse sett bilden ovan, kanske misstänker att vi redan är på plats i vårt nya hemland men så är icke alls fallet. Under januari och februari rullar förberedelserna på här hemmavid och i mars månad bär det så av. Men mer om detta som följer, det var ju därför vi uppfann bloggen…